Efterlängtade ledigheten

 
 
Ledigheten är så efterlängtad, vad jag älskar att inte behöva måste göra någonting utan göra vad man känner för. Påskafton idag har bestått av mat, skratt och påskägg (som jag har hela kvar, måste vara första gången på länge!). Jag har skuttat omkring i min finaste klänning som är djupröd, nästan oxblodsröd, med söta rosetter på. Det enda som fattats är att ha min finaste älskling bredvid mig, åh vad jag älskar honom. Sov inte allt för bra inatt så ska alldeles strax krypa till kojs, plocka fram min bok och läsa tills ögonlockarna blir för tunga. Hoppas ni får en mysig påskhelg, kram!
 
 
 

Love is such a complex mystery

leilockheart:

by William Shakespeare
 
 

We accept the love we think we deserve

 
Höstsolen lyste in på oss i caféet där vi satt tillsammans, längst in i hörnet gömda bakom en vägg. De mörka väggarna var solblekta och tavlorna satt på sned medan hyllorna bredvid var gråa av damm. Det rykte om det heta kaffet i de mörkblåa muggarna som stod framför oss på det mörka mahognyfärgade bordet som var lite skavt här och var. På radion bakom kassan hördes jazz och det var helt tomt på folk, vi hade skippat sista lektionen eftersom vi ändå hade vikarie och kändes oss rebelliska.
"Så, spotta ut det." Sa han och jag tittade förvånat upp med höjda ögonbryn.
"Vad då? Spotta ut vad då? Kaffet?" Jag såg hur han log men skakade på huvudet.
"Vad som gör dig så borta! Visst, spotta ut kaffet också men det kan bli stökigt..." Han skrattade lite och jag suckade tyst, hela tiden hade jag vetat att han skulle märka. Även ifall jag gärna ville intala mig själv att jag var bra på att gömma hur jag kände visste jag att det var en lögn -han kunde läsa mig som en öppen bok.
"Varför tror du han gillar mig?" Jag visste att han skulle sucka för den här frågan hade han fått höra allt för ofta, men jag var osäker och rädd. Med skakiga händer rörde jag om den lilla silvriga teskeden i det heta kaffet, jag lät blicken följa skeden som rörde sig runt muggen medan jag väntade på hans svar.
"För det första, varför skulle han inte det? Och för det andra, du kan inte gömma dig bakom din vägg längre. Han har gett dig alla möjliga tecken!" Sa han och gjorde en vild gest med armarna.
"Som till exempel?" Jag bet mig själv i läppen och hoppades han inte tyckte jag var för jobbig.
"Han väntar vid skåpen i hopp om att se dig, han sitter uppe hela nätter för att prata med dig och varje gång han ser dig så ler han. Och så rolig är ingen människa att man ler varenda gång man går föbi en!" Han tog en klunk av sitt kaffe innan han granskade mig noga. Nervöst skruvade jag på mig.
"Förlåt ifall jag är jobbig som..."
"Nej, absolut inte! Jag tycker inte om att du tvekar så mycket om dig själv men hellre att du berättar när du funderar eller mår dåligt så jag kan få stötta dig..." Han log försiktigt mot mig och tog en bit av sin bulle. "Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att älska dig, förstår du inte hur underbar du är?"
"Jag har inget att erbjuda killar som inte andra tjejer har." Sa jag och kände tårarna bränna bakom ögonlocken, för att slippa möta hans ögon tog jag en klunk kaffe som fortfarande var hett och det brände i halsen. Utan att jag visste ordet av det hade tårarna börjat rinna och han hade flyttat och satt sig bredvid och lagt armen om mig. Jag hatade att gråta framför andra, det fick mig att känna mig svag och ynklig. Jag ville inte visa upp mig när jag hade en lysande röd näsa och svullna ögon.
"Vi accepterar den kärlek vi tror vi förtjänar." Sa han och lät armen ligga som tröst om mina axlar, den värmde och jag kände mig trygg. Jag kände mig inte ensam längre. "Det är bara att satsa, det löser sig. Jag finns här och stöttar dig!" Han räckte mig en servett och jag torkade bort tårarna, servetten blev fort blöt. "Och till svar på det du sa, du har mycket att erbjuda som inte andra tjejer har. Du är unik, låt ingen ta det ifrån dig."




Tumblr_mc1hnwnyxn1ru0bano1_500_large


 
[Text: Jag]
[Foto: weheartit]
 
 

What is your heart telling you?

 
 
Mitt guldblonda hår glänste i solenskenet, bladen dinglade i trädgrenarna och ängen såg otroligt levande ut. Humlorna surrade och flyttade sig mellan blommorna, vinden slteg tag i de gröna bladen och höga gräset, blommorna lyste vackert i alla olika färger och fiskmåsarna klagade högljutt.
"Det här är min favoritplats." Erkände jag och tittade upp på honom, han log mot mig och började titta sig omkring. Jag följde honom med blicken när han försiktigt gick över ängen, hur han intresserat tittade på alla blommor, utsikten mot sjön, det stora ekträdet som gav ifrån sig skugga flera meter brett och den lilla, dolda stigen ner mot vattnet där man kunde bada.
"Det är vackert." Sa han sedan och log mot mig återigen, jag besvarade leendet och han gick fram till mig och tog tag i mina händer, försiktigt smekte han dem. "Nästan lika vacker som dig." Han fokuserade sin blick på mig och jag kunde känna hur kinderna hettade till, jag vek genast av med blicken. Rädslan kom fortfare än blixten, jag var rädd att förstöra ögonblicket, rädd för att allt var ett dumt skämt. Han la sin mjuka hand runt min haka och vände sakta och försiktigt tillbaka ansiktet, han skrattade lätt. "Du..." Sa han och log mot mig, jag tittade undrande på honom och han skrattade lätt. "Åh, jag älskar dig så mycket."
"Erik..."
"Varför kan du inte låta mig älska dig? Jag tänker inte förneka det längre. Jag vet att en bok har sitt slut, att solen kommer gå ned och jag vet att du kanske inte känner samma ska för mig, men snälla..." Han tittade djupt in i mina ögon och jag var tvungen att bita mig själv i läppen så jag inte vek av med blicken. "Låt mig älska dig." Han smekte lätt min kind med sina varma, lena fingrar och jag kände hur mina ben blev svagare. "Jag vet att jag inte är perfekt och att jag kanske inte är den du vill ha allra mest, men jag lovar att göra dig lycklig. Jag har aldrig känt såhär för någon förut.." Han inväntade min reaktion och jag försökte få fram orden trots att min strupe kändes lika trångt som ett sugrör och min murr lika torr som öknen.
"Jag..." Sa jag med en klump i halsen. "Jag... Jag älskar..." Men orden kom inte fram, frustrationen ökade och tårarna började tränga sig fram. Han drog in mig i hans famn och lät mig borra ned mitt huvud i hans bröst.
"Det är okej ifall du inte känner samma sak, det är okej." 
"Men du förstår inte..." Kraxade jag fram. "Jag gör det. Men..." Jag tvekade, bet mig själv så hårt i läppen att jag kunde känna blodsmaken i min mun. Skulle jag våga avslöja rädslan?
"Men...?" Han tittade på mig med stora ögon.
"Jag vill inte förstöra allt mellan oss... Det här." Jag gjorde en vild gest med armarna. "Fånigt va?" Jag tittade blygt upp och han log glatt mot mig.
"Nej inte alls, det betyder att du tycker jag är så viktig att du inte vill förlora mig. Jag känner mig snarare hedrad." Hans svar fick mig att le brett, han fick mig alltid att känna mig så speciell. Fjärilarna i magen fördubblades för varje minut och mitt hjärta visste när han var nära och inte, varje gång han kom skippade det ett slag och när han inte var där värkte det av längtan. Han fick mig att känna mig allt annat än ordinär.
"Så det är såhär det är att vara kär?" Sa jag sedan och mötte hans blick, han log brett och smekte mig om håret innan han flätade ihop våra fingrar. Han nickade till svar och jag suckade nöjt, aldrig i hela mitt liv hade jag mått så bra som jag gjorde nu. Aldrig hade jag varit så lycklig som jag var nu, känslan att vara tillsammans med honom var oslagbar och fick mig att känna mig oövervinnlig. Kanske skulle den känslan en dag försvinna eller kanske skulle den alltid finnas kvar.
 
 
 


 
 
[Text: Jag]
[Foton: weheartit]
 
 

Pratet om min vardag

 

Hej hej colgatetänder?
 
 

I min sängbordslåda är det fullt med små ihopvikta lappar, alla dessa lappar har kommit från mina skolblock i skolan. Jag har en dålig vana att ifall jag får tråkigt på en lektion/orkar inte jobba så skriver jag random short stories eller bara små texter, vilket funkar jättebra (om man då inte ska läsa igenom en text eller något) för då tror de att man jobbar stenhårt, antecknar massa på genomgångarna och är allmänt duktig. Förövrigt leker våra mentorer diktatorer och min svenskalärare är supergullig och skojar med mig, livet rullar alltså på.

Imorgon har vi koopertestet (kill me already?!) men på plussidan slutar jag tio över två, score! Nu ska jag strax krypa till kojs och läsa i ett x antal timmar innan jag ska sova, godnatt!
 
 

Maybe I love you and maybe you love me too

 
 
Han tittade rätt på mig, det kändes som han kunde se rätt igenom mig och läsa mig en som en öppen bok. Jag vek av med blicken och hoppades han inte kunde se paniken i mina ögon. Jag ville inte att han skulle se hela mit förflutna, att han skulle döma mig. Men det skrämde mig inte mest, det som skrämde mig mest var rädslan att mitt förflutna skulle jaga bort honom och jag skulle bli kvar ensam... Han gick fram till mig, sa fortfarande ingenting utan tittade tyst på mig. Försiktigt smekte hand min kind, nästan som han var rädd för att jag skulle gå sönder. Det kändes som han just nu gick igenom hela mitt livs historia, rädslan spred sig...
"Du älskar mig."
Jag tittade förvånat upp men han rörde inte en min, hans ljusblå ögon var fixerade vid mina och jag skruvade nervöst på mig. "Kärlek..." Sa jag istället. "Var är det?" Jag tittade upp på honom bedjande. "Hur vet man att man är kär?" Ett leende spred sig över hans läppar och lyste upp hela hans ansikte, tänderna blottades och han la huvudet på sned och noga granskade han mig. Rädslan spred sig längs med ryggraden igen. Han tog försiktigt tag om min hand och placerade den vid hans bröst.
"Känner du?" Frågade han, jag nickade långsamt och kände hans rytmiska hjärtslag som slog fort. "När någon får ens hjärta att slå såhär är man kär." Han tittade på min hand och sedan på mig, han var allvarlig igen. Han smekte mig över ansiktet och lät sin hand vila om min nacke.
 
557279_344510358969966_2042013450_n_large

"Menar du..." Sa jag stilla och tittade upp på honom granskande, han log brett.
"Varför skulle jag inte kunna vara det?" Han drar in mig i hans famn, kysser mig på håret och jag kan tydligt urskilja hans parfym som doftar starkt. "Jag tycker så mycket om dig..." Viskar han sedan. "Kan du inte låta mig göra det?" Han tittade bedjande in i mina ögon, hans isblåa ögon lyste vackert och jag kände hjärtat värka av kärlek.
"Jag är så rädd att du en dag bara kommer lämna mig..." Viskade jag tyst med en stor klump i halsen, hans ögon tittade chockat på mig. "Jag är den som alltid älskar den andra mer... Vi hamnar alltid i underläge." En tyst tår rann längs med min kind och han torkade snabbt bort den med sitt pekfinger.
"Hur vet du att jag inte älskar dig mer?" Hans lilla leende letade sig fram igen och jag kunde inte hålla inne min lättnad, jag skrattade lätt och borrade in mitt huvud i hans svart-röda skjorta. "Du är den jag vill höra säga att allt kommer bli bra i slutändan..." Viskade han och smekte mig över håret.
"Då ska jag finnas där och göra det." Mumlade jag innan jag sakta pressade mina frusna läppar mot hans.
 
 
422020sanstitre2_large
 
 
[Text: Jag]
[Bilder: weheartit.com]
 
 

Love is blind and that I knew...

Det kittlade välbehagligt i händerna och ett leende lyste upp mitt ansikte, vinden susade i trädkronorna och höstlöven täckte backen. Jag drog min skinnjacka tätare om mig och tittade bort mot slutet av gatan, ett gammalt par gick armkrok och jag log svagt. Hon hade en röd basker till sin ullkappa medan han hade en rutig kavaj, de pratade om något som fick de båda att le och de såg precis lika förälskade ut som två ungdomar. De gick förbi mig utan någon större novis och jag kunde känna att det började duggregna. Utan att jag tänkte mig för drömde jag mig bort och såg honom, hans leende, hörde hans skratt och såg honom titta på mig. I mina hörlurar sjöng de om olycklig kärlek och jag kände stygn av längtan efter honom. Precis då kom han, han cyklade på sin slitna cykel och ställde den i cykelstället. Jag kunde känna pulsen öka och hur paniken kröp fram, han kom närmare och närmare... Jag började andas allt fortare och kunde tydligt känna fjärilarna i magen. 
"Hej." Han log mot mig och jag kunde känna hur jag andades ut, han var här med mig.
"Hej." Sa jag blygt och tittade försiktigt upp på honom, han satte sig bredvid mig på stenen. Han vände sig om och såg på mig, jag vågade inte säga något -rädd för att säga något helt fel. Han la sin hand på min kind och log mot mig, hans beröring fick mig att rysa av välbehag och jag kände hur jag sakta började lugna ner mig själv. Han drog fort in mig i hans famn där jag länge stannade, han höll om mig så hårt som om han var rädd för att jag skulle rymma eller försvinna. Men jag skulle ingenstans utan ville bara vara kvar här förevigt.
"Snälla, gå inte..." Mumlade han och jag kände hans ojämna andetag mot min bröstkorg.
"Jag ska ingenstans." Svarade jag tyst efter en lång tystnad, han kysste mig på pannan och tittade sedan länge in i mina ögon. Hans hår kittlade mot min kind och avlägset hördes sirener. Han reste sig upp och sträcke ut sin hand mot mig.
"Kom, det är något jag vill visa dig." Han log brett mot mig och hans ansikte lyste upp. Jag la min hand i hans och reste mig upp, han var flera centimeter längre än mig och jag kände mig plötsligt väldigt kort. Jag log brett innan han drog in mig i hans famn och kysste mig djupt. Stunden varade för endast en kort stund, men i den stunden kändes det som en evighet.
 
 
6685099417443287_ojhmhboi_f_large
weheartit
 
 


I'm sick of love



 
Jag kunde urskilja det välbekanta pirret i magen när jag hörde honom hosta till, det kittlade välbehagligt till i händerna och ett leende spred sig över mina läppar. Värmen spred sig inom mig och jag kom på mig själv att drömma mig bort med honom. Varje gång jag var nära honom kommer paniken över att inte veta vad jag ska göra eller säga, men varje gång jag är ifrån honom känner jag mig tom. Löven i alla de olika färgerna fladdrade runt i vinden och höstsolen spred sitt svag ljus över marken. Hans ljus hår rufsades om av vinden och jag kunde höra hans skratt, mitt hjärta slog dubbla slag och jag blundade för en kort stund. Jag ville bara suga in det här ögonblicket, låta det fortsätta föralltid. När jag tittade på honom såg han på mig leende innan han sedan vek av med blicken, jag hörde honom säga något till sina kompisar och jag visste att ögonblicker var förbi. Han gick tillsammans med sina kompisar, han kastade en blick bak mot mig och jag kände kinderna längtan efter honom. Jag hade försökt ignorera mina känslor men jag kunde inte längre fortsätta, jag var tvungen att inse fakta, jag hade handlöst fallt för honom. Hans leende, hans charm, hans skratt, hans skitdåliga skämt, helt enkelt var jag kär i någon jag inte visste ifall jag skulle kunna få.
 
 
 
408328_510054852341430_732396568_n_large
weheartit
 
 
 
 

I miss our little talks

 
Tidningen prasslade till när vinden grep tag i den, sidorna fladdrade här och var innan jag grep tag i den. Hösten var här nu, löven var gula och röda och temperaturen var betydligt lägre. Ute på balkongen satt jag i stolen med en stor filt om mig och drack det heta teet. Höstvinden ryckte i trädkronans löv och i mitt långa hår.
"Fryser du?" Hans djupa röst fick det att pirra till i magen och jag skakade bara på huvudet till svar och tittade in i hans vackra, isblåa ögon. Ett leende spred sig över hans ansikte och han rättade till glasögonen. "Men om jag gör det då?" Han tittade länge på mig och jag bara log och öppnade min famn, inga ord behövdes. Sakta gick han fram till mig, han smekte lätt bort en hårslinga från min kind med hans varma handflata. Med sina lätt muskulösa armar lyfte han upp mig och lät sin blick vila på mig. Jag kunde känna hans hjärtslag mot min ena arm och lätt urskilja hans mintfyllda andedräkt.
"Jag vill inte mosa dig..." Mumlade han och satte sig ner i stolen och lät mig glida ner i hans famn.
"Finns värre sätt att dö på." Skojade jag lättsamt och log mot honom, han log svagt mot mig och lät sin ena hand vila på min högra kind. Tidningen rasslade till och fåglarna kvittrade, längre ner på gatan hördes röster och bilar. Mina andetag kändes lika högljudda som en skatas kraxande i tystnaden, men det var ingen obehaglig tystnad.
"Jag vill veta allt om dig." Erkände jag till slut och tittade nervöst på honom, inväntade hans reaktion. Han tittade fövånat på mig och rynkade pannan.
"Allt?" Han tittade på mig med huvudet på sned och jag nickade till svar. Jag lät min hand vila om hans haka och letade efter svar i hans ögon, svar på mina frågor.
"Jag vill veta vad du tänker på innan du ska sova, vad som får dig att le, varför du bor just här, varför du alltid häller ut den sista skvätten kaffe och varför du är här med just mig..." Jag tittade nyfiket in i hans ögon och såg leendet sprida sig över ansiktet och sprida värme. Försiktigt tog jag hans glasögon och satte på mig dem och lade huvudet på sned. Han skrattade till och kupade sina händer om mitt ansikte. Alla minnen kom med ens ifatt mig; när vi först träffats på caféet inne i stan där han råkat spilla ut sitt kaffe över min prickiga klänning, när han erbjudit mig att tvätta den åt mig, hur jag tackat ja och följt med honom hem till sin lägenhet, hur jag klivit in i porten och snuddat vid hans lätt muskulösa kropp, när vi stod i hissen upp till honom och båda var förlägna, när jag fick låna en utav hans rena skjortor medan min klänning tvättades, när han kokade kaffe åt oss, när vi slog oss ner ute på balkongen och pratade, myggen som kom och jagade in oss vid midnatt, doften av hans tvättmedel i min klänning, kyssen på kinden när jag skulle gå hem, promenaden hem klockan fyra på morgonen och sms:et jag fick när jag kom hem: Hoppas du kom hem säkert.
"Du." Sa han plötsligt och jag tittade förvånat upp. "Du är den som får mig att le, det är dig jag tänker på innan jag somnar..." Han log mot mig och smekte mig över håret. "Är det så konstigt verkligen? Att jag tycker om dig såhär mycket?" Jag ryckte på axlarna till svar och han kramade om mig, jag kunde känna hans skäggstubb kittla mot min kind och hans heta andedräkt mot min bara axel. Värmen spred sig i bröstet och jag kände mig sådär bubbligt lycklig, precis som när man är kär. Hans läppar var pressade mot mina nyckelben och fortsatte längs med halsen upp mot munnen, jag kände ett leende sprida sig över läpparna. Någonstans långt bort hördes sirener och påminde oss om verkligheten, men att leva tillsammans med honom var som att leva i en drömvärld.


 
 
[Text: Jag]
[Bilder: weheartit]
 
 

What's so wrong with that?


Musiken ekade ur högtalarna och munnen var torr. Nere i köket doftade det apelsinmarmelad och nyrostatbröd, osten som stod på bordet hade en stor skidbacke men vad spelade det för roll? Jag drog upp benen under hakan och tittade ut genom det smutsiga fönstret, solen lyste igenom trädkronan och på det våta gräset.
"Hur mår du?"
Ett lätt fnissande spred sig i rummet och jag tittade upp på honom. Han log mot mig och jag kunde känna det där välbekanta pirret i magen. Kanske var det såhär det skulle vara, vi två. Inget mera du och jag, utan bara vi. Han satte sig ned bredvid mig i sängen som var stökig, täcket hängde ner på golvet och lakanet var upprivet men det spelade ingen roll. Vi var unga och naiva, vi hade hela livet på oss att lära oss ett och annat.
"Jag mår bra." Svarade jag till slut och tittade in i hans isblåa ögon, hans leende blev det där sneda som jag älskar så mycket och han smekte min kind med sin varma hand.
"Jag har gjort frukost..." Viskade han och jag kunde lätt urskilja hans parfym, jag log när jag kände igen doften och lade min hand om hans nacke.
"Måste vi gå nu...?" Mina läppar var endast några centimeter ifrån hans, jag kunde höra honom skratta till tyst och jag behövde inte titta för att veta att ett leende spred sig över hans läppar. Försiktigt drog jag handen igenom hans blonda, yviga hår med min andra hand och tittade djupt in i hans ögon. Ingen av oss vek av med blicken, ingen gav en novis om telefonen som ringde i köket eller det rostade brödet som var klara.
"Vi har hela våra liv på oss, vi går när vi känner för det." Sa han efter den långa tystnaden och drog lite på munnen, jag besvarade leendet och tryckte mina läppar mot hans. Jag kunde höra löven följa med vinden utanför och känna hans händer om mig, kanske hade vi inte hela våra liv, kanske var det bara tomma ord. Men det räckte för nu, för nu var det vi två.


 
 
[Text: Jag]
[Bilder: weheartit]
 
 
 

You might be the only one



Igårkväll så läste jag ut min bok som jag inte läst på rätt länge, det är en sån där bok som är helt okej att läsa, inte sådan som man verkligen inte orkar eller sån man läser hela tiden. Men på något sätt, den har boken (precis som den första i serien) blev skitbra i slutet! Så där irriterande bra att man måste vänta på nästa bok och även gör den så JAG blir irriterad, FAST jag inte är huvudpersonen eller så. Haha, silly facts. ;)
Anyways, studiedag imorgon and that's awesome! :D See you later dudes!


Bild:
tumblr.com

 


A couple of reasons

Tidsinställt inlägg.
Här kommer några anledningar till alla er som undrar varför jag älskar att skriva och läsa böcker! :)

Jag älskar att skapa, låta fantasin flöda och skapa något helt nytt och spännande. Ge sig in i något man inte vet hur det kommer att bli, lyckligt eller sorgligt slut, rolig eller romantisk bok. Jag älskar att skapa, få välja själv och få fantisera helt fritt. Jag glömmer bort både tid och rum när jag skriver, allt som existerar är jag och berättelsen. Jag isolerar mig själv från allt, ifall jag är ledsen blir jag gladare och så vidare. 


Jag älskar att drömma mig bort och få låta fantasin flöda. När man läser en bok behöver inte allt vara verklighetstroget. Det kan vara helt galet och skruvat, det är bara en anledning till att fly från verkligheten. Skitsamma ifall man inte kan flyga på en kvast eller prata med spöken, i böcker och filmer kan man och det är ingen som säger att det är sant utan bara en berättelse. Och det är en chans att fly ifrån verkligheten och slippa sina problem, rymma i filmen för en liten stund och ta det lugnt.

Och både film och böcker kan skriva så verklighetstroget, så man lever sig in i boken och får komma in i en annan värld. De skriver så man tror det händer här och nu och lever sig in i det, man är med i berättelsen nästan. De låter oss utveckla vår fantasi och leka lite med tanken, allt behöver inte vara logiskt. Det är fantasi, det är inte alltid verklighetstroget men ändå så fint. 



Lite halvtaskigt inlägg om varför jag gillar och skriva och läsa. :) Ni kanske förstår lite mer nu, älskar att skapa och hitta på en egen värld! Att få skriva en berättelse som kan få andra att bli glada och slippa sina problem för en liten stund, that's me. :) Call me silly or stupid, I don't care because that's me and I'm not changing just to please you.
Alla bilder är tagna utav mig, dock är de två första urgamla, haha! Skitdåliga men får duga. x)



Författardrömmen

Hejsan svejsan! :)

Nu har jag tagit det lugnt, dock inte skrivit på so:n! :o Fy på dig Maria! Hahaha, nej då det är lugnt. ;) Har inte så mycket kvar men vore ju bra om lilla jag väl tog tag i det så jag slipper ikväll. ;)

Jag har ätit och kollat på tv. :) Såg ett program med J.K. Rowling -väldigt intressant! :)
Det var inspelat 2007, fick se när hon skrev klart sista boken. :) Eftersom jag vill bli författare tyckte jag det var väldigt intressant och gav en del saker att tänka på. ;) 

Varför jag vill bli en författare?
Jag älskar att skapa! Jag älskar att låta fantasin flöda och skapa något nytt och fräscht! Om jag skulle få inspirera andra skulle det vara härligt! Att folk blir intresserad av lilla mig! Förstår ni mig? Att få göra något man älskar och förhoppningsvis tjäna pengar på det, vem skulle tacka nej till det? :) Jag vet inte, men jag har alltid varit intresserad av att skriva och läsa. Båda sakerna hör ihop. Att få dela med om en speciell upplevelse, att läsa är som att läsa någon annans äventyr, att få vara en del av personens äventyr. Jag vill göra samma sak för andra, låta dem känna hur kul det kan vara att läsa en bok! Låter konstigt, men jag vet inte hur jag ska förklara... Att få läsa är en upplevelse ifall boken är välskriven, det kan vara intressant att läsa en tråkig bok med! Det tror man inte, men så är det! Man lär sig något av det med. :) Men man lär sig mer av de bättre böckerna! :D

Låter jag som en gammal tråkig lärare nu? Hahaha, hoppas jag verkligen inte! ;) Jag vill skapa nytänkade och sådär bland det gamla och tråkiga... ;) Jag har ett sätt och tänka på, jag är speciell, jag är udda -jag är inte som alla andra. Men det är det som gör mig till mig. Kanske jag förklarar mer innerligt för personerna som betyder mest och vill veta, som är intresserade. Kanske någon dag, ansikte mot ansikte.

Tanken gör mig glad, att se sitt egna namn på en bok! Kanske en bok som blir en bästsäljare, tänk vad kul... :) Kan också gå åt andra hållet, men vem vet... ;)



RSS 2.0