Maybe I love you and maybe you love me too

 
 
Han tittade rätt på mig, det kändes som han kunde se rätt igenom mig och läsa mig en som en öppen bok. Jag vek av med blicken och hoppades han inte kunde se paniken i mina ögon. Jag ville inte att han skulle se hela mit förflutna, att han skulle döma mig. Men det skrämde mig inte mest, det som skrämde mig mest var rädslan att mitt förflutna skulle jaga bort honom och jag skulle bli kvar ensam... Han gick fram till mig, sa fortfarande ingenting utan tittade tyst på mig. Försiktigt smekte hand min kind, nästan som han var rädd för att jag skulle gå sönder. Det kändes som han just nu gick igenom hela mitt livs historia, rädslan spred sig...
"Du älskar mig."
Jag tittade förvånat upp men han rörde inte en min, hans ljusblå ögon var fixerade vid mina och jag skruvade nervöst på mig. "Kärlek..." Sa jag istället. "Var är det?" Jag tittade upp på honom bedjande. "Hur vet man att man är kär?" Ett leende spred sig över hans läppar och lyste upp hela hans ansikte, tänderna blottades och han la huvudet på sned och noga granskade han mig. Rädslan spred sig längs med ryggraden igen. Han tog försiktigt tag om min hand och placerade den vid hans bröst.
"Känner du?" Frågade han, jag nickade långsamt och kände hans rytmiska hjärtslag som slog fort. "När någon får ens hjärta att slå såhär är man kär." Han tittade på min hand och sedan på mig, han var allvarlig igen. Han smekte mig över ansiktet och lät sin hand vila om min nacke.
 
557279_344510358969966_2042013450_n_large

"Menar du..." Sa jag stilla och tittade upp på honom granskande, han log brett.
"Varför skulle jag inte kunna vara det?" Han drar in mig i hans famn, kysser mig på håret och jag kan tydligt urskilja hans parfym som doftar starkt. "Jag tycker så mycket om dig..." Viskar han sedan. "Kan du inte låta mig göra det?" Han tittade bedjande in i mina ögon, hans isblåa ögon lyste vackert och jag kände hjärtat värka av kärlek.
"Jag är så rädd att du en dag bara kommer lämna mig..." Viskade jag tyst med en stor klump i halsen, hans ögon tittade chockat på mig. "Jag är den som alltid älskar den andra mer... Vi hamnar alltid i underläge." En tyst tår rann längs med min kind och han torkade snabbt bort den med sitt pekfinger.
"Hur vet du att jag inte älskar dig mer?" Hans lilla leende letade sig fram igen och jag kunde inte hålla inne min lättnad, jag skrattade lätt och borrade in mitt huvud i hans svart-röda skjorta. "Du är den jag vill höra säga att allt kommer bli bra i slutändan..." Viskade han och smekte mig över håret.
"Då ska jag finnas där och göra det." Mumlade jag innan jag sakta pressade mina frusna läppar mot hans.
 
 
422020sanstitre2_large
 
 
[Text: Jag]
[Bilder: weheartit.com]
 
 

Comments

Spread some love:

Name:
Here a lot?

E-mail: (Only I can see it)

URL/Blog/Tumblr/Twitter:

Comment:

Trackback