What is your heart telling you?

 
 
Mitt guldblonda hår glänste i solenskenet, bladen dinglade i trädgrenarna och ängen såg otroligt levande ut. Humlorna surrade och flyttade sig mellan blommorna, vinden slteg tag i de gröna bladen och höga gräset, blommorna lyste vackert i alla olika färger och fiskmåsarna klagade högljutt.
"Det här är min favoritplats." Erkände jag och tittade upp på honom, han log mot mig och började titta sig omkring. Jag följde honom med blicken när han försiktigt gick över ängen, hur han intresserat tittade på alla blommor, utsikten mot sjön, det stora ekträdet som gav ifrån sig skugga flera meter brett och den lilla, dolda stigen ner mot vattnet där man kunde bada.
"Det är vackert." Sa han sedan och log mot mig återigen, jag besvarade leendet och han gick fram till mig och tog tag i mina händer, försiktigt smekte han dem. "Nästan lika vacker som dig." Han fokuserade sin blick på mig och jag kunde känna hur kinderna hettade till, jag vek genast av med blicken. Rädslan kom fortfare än blixten, jag var rädd att förstöra ögonblicket, rädd för att allt var ett dumt skämt. Han la sin mjuka hand runt min haka och vände sakta och försiktigt tillbaka ansiktet, han skrattade lätt. "Du..." Sa han och log mot mig, jag tittade undrande på honom och han skrattade lätt. "Åh, jag älskar dig så mycket."
"Erik..."
"Varför kan du inte låta mig älska dig? Jag tänker inte förneka det längre. Jag vet att en bok har sitt slut, att solen kommer gå ned och jag vet att du kanske inte känner samma ska för mig, men snälla..." Han tittade djupt in i mina ögon och jag var tvungen att bita mig själv i läppen så jag inte vek av med blicken. "Låt mig älska dig." Han smekte lätt min kind med sina varma, lena fingrar och jag kände hur mina ben blev svagare. "Jag vet att jag inte är perfekt och att jag kanske inte är den du vill ha allra mest, men jag lovar att göra dig lycklig. Jag har aldrig känt såhär för någon förut.." Han inväntade min reaktion och jag försökte få fram orden trots att min strupe kändes lika trångt som ett sugrör och min murr lika torr som öknen.
"Jag..." Sa jag med en klump i halsen. "Jag... Jag älskar..." Men orden kom inte fram, frustrationen ökade och tårarna började tränga sig fram. Han drog in mig i hans famn och lät mig borra ned mitt huvud i hans bröst.
"Det är okej ifall du inte känner samma sak, det är okej." 
"Men du förstår inte..." Kraxade jag fram. "Jag gör det. Men..." Jag tvekade, bet mig själv så hårt i läppen att jag kunde känna blodsmaken i min mun. Skulle jag våga avslöja rädslan?
"Men...?" Han tittade på mig med stora ögon.
"Jag vill inte förstöra allt mellan oss... Det här." Jag gjorde en vild gest med armarna. "Fånigt va?" Jag tittade blygt upp och han log glatt mot mig.
"Nej inte alls, det betyder att du tycker jag är så viktig att du inte vill förlora mig. Jag känner mig snarare hedrad." Hans svar fick mig att le brett, han fick mig alltid att känna mig så speciell. Fjärilarna i magen fördubblades för varje minut och mitt hjärta visste när han var nära och inte, varje gång han kom skippade det ett slag och när han inte var där värkte det av längtan. Han fick mig att känna mig allt annat än ordinär.
"Så det är såhär det är att vara kär?" Sa jag sedan och mötte hans blick, han log brett och smekte mig om håret innan han flätade ihop våra fingrar. Han nickade till svar och jag suckade nöjt, aldrig i hela mitt liv hade jag mått så bra som jag gjorde nu. Aldrig hade jag varit så lycklig som jag var nu, känslan att vara tillsammans med honom var oslagbar och fick mig att känna mig oövervinnlig. Kanske skulle den känslan en dag försvinna eller kanske skulle den alltid finnas kvar.
 
 
 


 
 
[Text: Jag]
[Foton: weheartit]
 
 

Comments

Spread some love:

Name:
Here a lot?

E-mail: (Only I can see it)

URL/Blog/Tumblr/Twitter:

Comment:

Trackback