We accept the love we think we deserve

 
Höstsolen lyste in på oss i caféet där vi satt tillsammans, längst in i hörnet gömda bakom en vägg. De mörka väggarna var solblekta och tavlorna satt på sned medan hyllorna bredvid var gråa av damm. Det rykte om det heta kaffet i de mörkblåa muggarna som stod framför oss på det mörka mahognyfärgade bordet som var lite skavt här och var. På radion bakom kassan hördes jazz och det var helt tomt på folk, vi hade skippat sista lektionen eftersom vi ändå hade vikarie och kändes oss rebelliska.
"Så, spotta ut det." Sa han och jag tittade förvånat upp med höjda ögonbryn.
"Vad då? Spotta ut vad då? Kaffet?" Jag såg hur han log men skakade på huvudet.
"Vad som gör dig så borta! Visst, spotta ut kaffet också men det kan bli stökigt..." Han skrattade lite och jag suckade tyst, hela tiden hade jag vetat att han skulle märka. Även ifall jag gärna ville intala mig själv att jag var bra på att gömma hur jag kände visste jag att det var en lögn -han kunde läsa mig som en öppen bok.
"Varför tror du han gillar mig?" Jag visste att han skulle sucka för den här frågan hade han fått höra allt för ofta, men jag var osäker och rädd. Med skakiga händer rörde jag om den lilla silvriga teskeden i det heta kaffet, jag lät blicken följa skeden som rörde sig runt muggen medan jag väntade på hans svar.
"För det första, varför skulle han inte det? Och för det andra, du kan inte gömma dig bakom din vägg längre. Han har gett dig alla möjliga tecken!" Sa han och gjorde en vild gest med armarna.
"Som till exempel?" Jag bet mig själv i läppen och hoppades han inte tyckte jag var för jobbig.
"Han väntar vid skåpen i hopp om att se dig, han sitter uppe hela nätter för att prata med dig och varje gång han ser dig så ler han. Och så rolig är ingen människa att man ler varenda gång man går föbi en!" Han tog en klunk av sitt kaffe innan han granskade mig noga. Nervöst skruvade jag på mig.
"Förlåt ifall jag är jobbig som..."
"Nej, absolut inte! Jag tycker inte om att du tvekar så mycket om dig själv men hellre att du berättar när du funderar eller mår dåligt så jag kan få stötta dig..." Han log försiktigt mot mig och tog en bit av sin bulle. "Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att älska dig, förstår du inte hur underbar du är?"
"Jag har inget att erbjuda killar som inte andra tjejer har." Sa jag och kände tårarna bränna bakom ögonlocken, för att slippa möta hans ögon tog jag en klunk kaffe som fortfarande var hett och det brände i halsen. Utan att jag visste ordet av det hade tårarna börjat rinna och han hade flyttat och satt sig bredvid och lagt armen om mig. Jag hatade att gråta framför andra, det fick mig att känna mig svag och ynklig. Jag ville inte visa upp mig när jag hade en lysande röd näsa och svullna ögon.
"Vi accepterar den kärlek vi tror vi förtjänar." Sa han och lät armen ligga som tröst om mina axlar, den värmde och jag kände mig trygg. Jag kände mig inte ensam längre. "Det är bara att satsa, det löser sig. Jag finns här och stöttar dig!" Han räckte mig en servett och jag torkade bort tårarna, servetten blev fort blöt. "Och till svar på det du sa, du har mycket att erbjuda som inte andra tjejer har. Du är unik, låt ingen ta det ifrån dig."




Tumblr_mc1hnwnyxn1ru0bano1_500_large


 
[Text: Jag]
[Foto: weheartit]
 
 

Comments

Spread some love:

Name:
Here a lot?

E-mail: (Only I can see it)

URL/Blog/Tumblr/Twitter:

Comment:

Trackback